Ett beslut som vuxit i tystnad (medföräldern)

När separationen blev verklighet kände jag både lättnad och sorg. Jag hade bearbetat beslutet länge, i tysthet, medan det för den andra föräldern kom som en chock. Rädslan för ekonomi och framtid fanns där, men jag visste att jag skulle klara det. Vardagen blev lugnare, även om ensamheten och kvällarna var tunga. Det svåraste var barnens reaktioner – och skulden – men också det viktigaste: att skapa trygghet. När jag började må bättre blev jag en bättre förälder. Att lämna var inte svagt, det var nödvändigt för att vi alla skulle få det bättre.