När det bara blev jag kvar
När det bara blev jag kvar
När separationen kom fanns inga barn som band ihop vardagen. Bara tystnad. När hon flyttade ut blev lägenheten plötsligt för stor och alldeles för tom. Alla minnen fanns kvar – i möblerna, i väggarna, i rutinerna som inte längre hade någon funktion.
Det svåraste var inte vardagen, utan meningslösheten. Vem var jag nu när vi inte längre var vi? Jag hade lagt mycket av mig själv i relationen. Gett upp intressen, vänner, sådant som var mitt, utan att riktigt märka det. När allt tog slut insåg jag hur lite som fanns kvar av mig själv.
Kvällarna var tyngst. Jag låg i soffan framför TV:n och hoppades mest att tiden skulle gå. Sömn var svår. Tankarna malde: Vad gjorde jag fel? Varför räckte jag inte till? Samtidigt fanns ingen att ringa. Många drog sig undan, kanske för att de inte visste vad de skulle säga.
Jag kände både sorg och skam. Sorg över det som inte blev. Skam över att ha misslyckats, över att inte ha “klarat det”. Omgivningen blev förvånad. När dörren stängdes var det bara jag kvar där inne.
Det som långsamt hjälpte var att göra, inte tänka. Jobbet blev en räddning. Att ha någonstans att gå, något konkret att fokusera på. På kvällarna började jag städa, fixa, dra bort ogräs, bygga, skapa. Inte för att det var roligt – utan för att det var tyst i huvudet när händerna arbetade.
Jag tog också hjälp. Professionella samtal gjorde att jag kunde se utanför min egen bubbla. Att skriva ner tankar blev ett sätt att överleva dagarna. Alkohol var ingen lösning – det gjorde bara hålet djupare. Sociala medier gav ingenting.
Med tiden började något förändras. Jag tog upp gamla intressen igen, trots att det först kändes meningslöst. Sakta kom lusten tillbaka. Jag började träna mer, träffa nya människor, våga vara ensam utan att känna mig övergiven.
Idag är jag fortfarande singel. Ibland är det ensamt. Jag saknar närhet och någon att dela vardagen med. Men jag har lärt mig något viktigt: jag är inte trasig för att en relation tog slut. Jag är fortfarande värd gemenskap, kärlek och ett liv som känns meningsfullt.
Separationen tog ifrån mig mycket. Men den tvingade mig också att möta mig själv. Och där, någonstans, började vägen vidare.