Jag började om från minus hundra

När separationen blev ett faktum förstod jag ganska snabbt att jag inte började om från noll, utan från minus hundra. Det fanns inget stödnätverk som fångade upp mig. Jag var ensam med sorgen, frågorna och kaoset – samtidigt som min expartner omgavs av både känslomässigt och ekonomiskt stöd.

Förvirringen var total. Det här kan inte vara sant. Hur kunde hon göra så här? Mot mig, mot barnen? Jag kände sorg, ilska, besvikelse – allt på en gång. Familjen var mitt livsmål. En rikedom. Och nu var den sönder.

Nätterna var värst. Jag sov knappt. Tankarna gick på högvarv: en låt som spelades om och om igen i huvudet, negativa tankar som tog över, och samtidigt den ständiga malande analysen av situationen. Allt på samma gång. Det gick inte att stänga av.

Kvällarna utan barnen var bottenlös tomhet. Förr kunde jag drömma om en timmes ensamhet. Nu var jag ensam en hel vecka – en ledig tid jag inte ville ha. Jag stannade ofta kvar på jobbet bara för att slippa komma hem till tystnaden.

Jag lärde mig snabbt att rutiner var livsviktiga. Att gå till jobbet, även när jag var helt ofokuserad. Att fylla tom tid med något konkret – städa, fixa, hjälpa någon annan. Sociala medier hjälpte inte alls. Alkohol gjorde allt värre.

Det som bar mig var samtal. Vänner som vågade lyssna. Professionell hjälp. Att skriva ner tankarna. Och tron – själavård och förbön blev ett ankare när allt annat gungade.

Det svåraste är fortfarande tanken på att familjen är sönder. Jag försöker omdefiniera vad familj är nu. Det är inte lätt. Men jag har lärt mig att livet går vidare, även när man inte tror det. Och att man inte ska gå ensam.