Jag gav aldrig upp om mina barn

Som pappa efter separationen är jag i grunden densamma. Men ändå inte. Jag fick plötsligt vara pappa på riktigt. Fatta beslut. Ta ansvar. Inte vara underordnad någon annan.

I början kändes det som att systemet var emot mig. Allt som gällde barnen diskuterades först med mamman. Jag fick informationen i efterhand. Planen verkade klar: jag skulle vara veckoslutspappa och betala. Punkt. Det var aldrig tal om att jag skulle vara förälder fullt ut.

Det var tungt. Barnfria veckor var fyllda av tomhet, barnveckorna av logistik, ansvar och trötthet. Läxor på golv i idrottshallar. Middagar, träningar, hushåll – allt själv. Men jag gjorde det. För barnen.

Jag gav aldrig upp. Det är jag stolt över.

Relationen till mina barn har fördjupats. Jag har blivit lugnare, mer närvarande. En bättre pappa. Det säger de själva, och jag har lärt mig att tro på det. Idag har vi en fin kontakt, även om de är äldre och bor på annat håll.

Kontakten med mitt ex fungerar sakligt kring barnen. Inget mer än så. Och det räcker.

Jag har också lärt mig mycket. Att jämställdhet ofta försvinner vid skilsmässa. Att man måste stå upp för sig själv. Att inget ska tas för givet. Och att man måste ta hand om sig – träna, skapa, hitta sammanhang.

Mitt råd till andra pappor:

Skaffa juridisk hjälp. Lita inte på muntliga löften. Prata med män som gått igenom samma sak. Var en bra förälder. Lev ditt liv. Och ge inte upp – även när allt verkar göra sitt bästa för att få dig att göra det.