Skilda Vägar Vidare

De här berättelserna är mäns, barns och medförälderns egna ord (samanställd av olika mäns, barns och medförälderns röster.)

Människor som gått igenom separation – med barn, utan barn, nyligen eller för länge sedan.

Deras liv ser olika ut, men brytpunkten är densamma: när familjen som den var upphörde att finnas.

Det som följer är egna erfarenheter inifrån, personliga upplevelser och egna ord.

Om ensamhet, sorg, kamp, ilska – men också om ansvar, lärande och vägar vidare.

Berättelserna: 

-        - när allt rasar och man börjar från minus hundra (Den ensamma mannen)

-        - kampen för att få vara förälder på riktigt (Pappan)

-       -  finding balance, boundaries and self-respect (The English voice)

-       -  när identiteten faller och måste byggas om (Mannen utan barn)

-        - Brevet till pappa (Barnets röst)

-        - Ett beslut som vuxit i tystnad (Medförälderns röst)

När separationen blev ett faktum förstod jag ganska snabbt att jag inte började om från noll, utan från minus hundra. Det fanns inget stödnätverk som fångade upp mig. Jag var ensam med sorgen, frågorna och kaoset – samtidigt som min expartner omgavs av både känslomässigt och ekonomiskt stöd.

Förvirringen var total. Det här kan inte vara sant. Hur kunde hon göra så här? Mot mig, mot barnen? Jag kände sorg, ilska, besvikelse – allt på en gång. Familjen var mitt livsmål. En rikedom. Och nu var den sönder.

Nätterna var värst. Jag sov knappt. Tankarna gick på högvarv: en låt som spelades om och om igen i huvudet, negativa tankar som tog över, och samtidigt den ständiga malande analysen av situationen. Allt på samma gång. Det gick inte att stänga av.

Kvällarna utan barnen var bottenlös tomhet. Förr kunde jag drömma om en timmes ensamhet. Nu var jag ensam en hel vecka – en ledig tid jag inte ville ha. Jag stannade ofta kvar på jobbet bara för att slippa komma hem till tystnaden.

Jag lärde mig snabbt att rutiner var livsviktiga. Att gå till jobbet, även när jag var helt ofokuserad. Att fylla tom tid med något konkret – städa, fixa, hjälpa någon annan. Sociala medier hjälpte inte alls. Alkohol gjorde allt värre.

Det som bar mig var samtal. Vänner som vågade lyssna. Professionell hjälp. Att skriva ner tankarna. Och tron – själavård och förbön blev ett ankare när allt annat gungade.

Det svåraste är fortfarande tanken på att familjen är sönder. Jag försöker omdefiniera vad familj är nu. Det är inte lätt. Men jag har lärt mig att livet går vidare, även när man inte tror det. Och att man inte ska gå ensam.

Som pappa efter separationen är jag i grunden densamma. Men ändå inte. Jag fick plötsligt vara pappa på riktigt. Fatta beslut. Ta ansvar. Inte vara underordnad någon annan.

I början kändes det som att systemet var emot mig. Allt som gällde barnen diskuterades först med mamman. Jag fick informationen i efterhand. Planen verkade klar: jag skulle vara veckoslutspappa och betala. Punkt. Det var aldrig tal om att jag skulle vara förälder fullt ut.

Det var tungt. Barnfria veckor var fyllda av tomhet, barnveckorna av logistik, ansvar och trötthet. Läxor på golv i idrottshallar. Middagar, träningar, hushåll – allt själv. Men jag gjorde det. För barnen.

Jag gav aldrig upp. Det är jag stolt över.

Relationen till mina barn har fördjupats. Jag har blivit lugnare, mer närvarande. En bättre pappa. Det säger de själva, och jag har lärt mig att tro på det. Idag har vi en fin kontakt, även om de är äldre och bor på annat håll.

Kontakten med mitt ex fungerar sakligt kring barnen. Inget mer än så. Och det räcker.

Jag har också lärt mig mycket. Att jämställdhet ofta försvinner vid skilsmässa. Att man måste stå upp för sig själv. Att inget ska tas för givet. Och att man måste ta hand om sig – träna, skapa, hitta sammanhang.

Mitt råd till andra pappor:

Skaffa juridisk hjälp. Lita inte på muntliga löften. Prata med män som gått igenom samma sak. Var en bra förälder. Lev ditt liv. Och ge inte upp – även när allt verkar göra sitt bästa för att få dig att göra det.

När separationen kom fanns inga barn som band ihop vardagen. Bara tystnad. När hon flyttade ut blev lägenheten plötsligt för stor och alldeles för tom. Alla minnen fanns kvar – i möblerna, i väggarna, i rutinerna som inte längre hade någon funktion.

Det svåraste var inte vardagen, utan meningslösheten. Vem var jag nu när vi inte längre var vi? Jag hade lagt mycket av mig själv i relationen. Gett upp intressen, vänner, sådant som var mitt, utan att riktigt märka det. När allt tog slut insåg jag hur lite som fanns kvar av mig själv.

Kvällarna var tyngst. Jag låg i soffan framför TV:n och hoppades mest att tiden skulle gå. Sömn var svår.  Tankarna malde: Vad gjorde jag fel? Varför räckte jag inte till? Samtidigt fanns ingen att ringa. Många drog sig undan, kanske för att de inte visste vad de skulle säga.

Jag kände både sorg och skam. Sorg över det som inte blev. Skam över att ha misslyckats, över att inte ha “klarat det”. Omgivningen blev förvånad.  När dörren stängdes var det bara jag kvar där inne.

Det som långsamt hjälpte var att göra, inte tänka. Jobbet blev en räddning. Att ha någonstans att gå, något konkret att fokusera på. På kvällarna började jag städa, fixa, dra bort ogräs, bygga, skapa. Inte för att det var roligt – utan för att det var tyst i huvudet när händerna arbetade.

Jag tog också hjälp. Professionella samtal gjorde att jag kunde se utanför min egen bubbla. Att skriva ner tankar blev ett sätt att överleva dagarna. Alkohol var ingen lösning – det gjorde bara hålet djupare. Sociala medier gav ingenting.

Med tiden började något förändras. Jag tog upp gamla intressen igen, trots att det först kändes meningslöst. Sakta kom lusten tillbaka. Jag började träna mer, träffa nya människor, våga vara ensam utan att känna mig övergiven.

Idag är jag fortfarande singel. Ibland är det ensamt. Jag saknar närhet och någon att dela vardagen med. Men jag har lärt mig något viktigt: jag är inte trasig för att en relation tog slut. Jag är fortfarande värd gemenskap, kärlek och ett liv som känns meningsfullt.

Separationen tog ifrån mig mycket. Men den tvingade mig också att möta mig själv. Och där, någonstans, började vägen vidare.

When we separated, I felt both sadness and relief. Sadness because a family was breaking apart. Relief because the constant arguing and tension finally stopped. Still, the loneliness hit hard – especially not seeing my child every day.

At first, evenings were strange. After work, there was no endless to-do list anymore. I could actually relax. Sometimes that calm felt good. Sometimes it felt empty. I missed closeness. But if I’m honest, I had missed that even before the separation.

I focused more on my physical and mental wellbeing. I realized I get more quality time with my child now. Our relationship feels stronger. I get to be a father in my own way, make decisions, be present. My child tells me I’m a good dad. I believe it.

My ex struggled at first – there was drama, complaints, tension. A few months later, things have calmed down. We’re not friends, but we manage.

I’ve learned important things:

Notice red flags earlier. Don’t ignore your own feelings. Seek support early – even alone if your partner refuses. Handle the practical things first so you have space for emotions later. You can’t control everything in life, but you can control how you respond.

Most of all, I’ve learned that it’s not my job to make everyone happy. I gave everything I had to that relationship. I have no regrets. And slowly, step by step, I’m finding my way forward.

Hej Pappa!

Jag vet inte om du vet detta men ibland när jag inte är hos dig är jag så orolig att jag får ont i magen. Jag tänker; TÄNK OM DU DÖR och jag inte hinner säga Hej Då! Då känns det som om benen skakar inuti, som en liten jordbävning.

Jag hör att ni bråkar i telefonen. Det gör ont. Ibland säger jag ifrån. Ibland lyssnar ni och ibland inte. Men jag försöker.

Det är inte mitt fel att ni är skilda. Jag vet det. Fast ibland känns det som om det är mitt fel ändå.

När jag ska byta hem blir jag orolig, och då får jag ångest. Det liksom låser sig i kroppen, jag får en sten i magen. Ibland känner jag mig bara arg och vet inte varför. Argheten sitter i mina axlar- de blir tunga, och då orkar jag inte prata och tystnar. Ibland knyter jag händerna hårt, hårt och de bara darrar. (ingen märker det)

Men då du och jag, pappa är tillsammans och äter glass hjälper det. Glass tillsammans med dig gör mig glad. Och när vi skrattar tillsammans. Det känns som solen och lugnet i huvudet.

Jag önskar att vi kan vara tillsammans en hel dag. Bara Du och Jag. Göra något som luktar pappa, låter pappa och känns tryggt i hjärtat. Ibland tänker jag att jag vill vara en liten fågel – Bara flyga dit jag vill. Då skulle jag flyga till dig precis då jag vill pappa.

Men pappa- jag älskar dig. Jag längtar efter dig då du inte är nära mig. Vet du vad? Jag tror att det kan bli bättre och bra. Om vi vågar prata mera. Om du vågar lyssna. Jag är fortfarande här. Jag har inte slutat hoppas.

Kram från ditt barn

När separationen blev verklighet kände jag både lättnad och sorg. Jag hade bearbetat beslutet länge, i tysthet, medan det för den andra föräldern kom som en chock. Rädslan för ekonomi och framtid fanns där, men jag visste att jag skulle klara det. Vardagen blev lugnare, även om ensamheten och kvällarna var tunga. Det svåraste var barnens reaktioner – och skulden – men också det viktigaste: att skapa trygghet. När jag började må bättre blev jag en bättre förälder. Att lämna var inte svagt, det var nödvändigt för att vi alla skulle få det bättre.

Det finns ingen enkel väg genom en separation.

Men det finns gemensamma lärdomar i alla berättelser:

Att ensamhet är farlig – och att samtal räddar.

Att rutiner, arbete och vardagliga handlingar kan hålla en uppe när känslorna tar över.

Att barn mår bäst av föräldrar som inte ger upp – men också av vuxna som tar hand om sig själva.

Att män ofta lämnas ensamma i separationer, trots att behovet av stöd är stort.

Att barnen behöver båda sina föräldrar.

Många säger samma sak, med olika ord:

Jag önskar att jag inte varit ensam.

Jag önskar att någon hade sagt att det här är normalt – och att det går att ta sig vidare.