VI VET I DAG mera om mobbning än någonsin tidigare. Om förekomst, orsaker och konsekvenser, om individer och grupper, och om interventioner och antimobbningsprogram. Vissa saker är de flesta forskare överens om, medan annat är mera kontroversiellt. I Finland och Norden kan vi vara stolta över att vi har mindre mobbning än på många andra håll. Enligt den senaste Hälsa i skolan-enkäten hade 5–10 procent av skoleleverna upplevt mobbning under den senaste veckan. Den som blir mobbad under barndomen löper ökad risk för mental ohälsa såsom depression, ångest och självmordstankar, både under barndomen, som ung och som vuxen. Att bli utsatt för mobbning är även en riskfaktor för skolfrånvaro, försämrade skolprestationer och marginalisering. De allra flesta är medvetna om att mobbning inte bara är det synliga våldet, utan att det även kan handla om utfrysning, uteblivna inbjudningar, gliringar och trakasserier på sociala medier. Att mera indirekta former av aggression kan vara lika allvarliga som sparkar och slag understryks av neuropsykologiska experiment som visar att social smärta, det vill säga upplevelsen att man inte får vara med, aktiverar samma områden i hjärnan som fysisk smärta. Det är alltså ingen omskrivning att säga att utanförskap och ensamhet gör ont. Samtidigt som vår kunskap om mobbning har ökat har också själva forskningsfältet blivit mera spretigt och det är i dag allt svårare att säga att ”det här säger forskningen”.

 

”Indirekta former av aggression kan vara lika allvarliga som sparkar och slag. Upplevelsen att man inte får vara med aktiverar samma områden i hjärnan som fysisk smärta. Det är alltså ingen omskrivning att säga att utanförskap och ensamhet gör ont.”

 

BEGREPPET MOBBNING
Ord har makt att rikta vår uppmärksamhet. Inom forskningen konstateras att användningen av själva begreppet mobbning har hjälpt utbildningssystem världen över att identifiera situationer där elever systematiskt utsätts av sina jämnåriga och där det kan krävas omfattande stödinsatser för att bryta mönster. Exakt vad som ska räknas som mobbning är ändå inte helt klart, och en situation som en förälder uppfattar som mobbning kanske inte ses som mobbning av en lärare, eller tvärtom. I den österbottniska Ungdomsenkäten framkommer att 30 procent av elever som ofta blivit utsatta för aggression själva inte vet om de ska kalla det mobbning eller inte. Här inverkar kanske också den laddning som begreppet mobbning för med sig – även om jag blir utsatt för ett och annat så är det inte säkert att jag vill definiera mig själv som mobbad då det kan kännas som att erkänna att jag inte klarar av att hantera mitt eget liv. Den traditionella definitionen av mobbning – oönskat och upprepat aggressivt beteende med en maktobalans mellan utövare och offer – har på senare år utmanats från olika håll. Det är värt att nämnas att rikssvenska styrdokument inte längre använder termen mobbning utan i stället talar om kränkande behandling, med motivering att skolan bör agera genast en elev känner sig kränkt, snarare än att vänta tills det har hänt tillräckligt mycket för att en situation formellt kan kategoriseras som mobbning. Det senaste året har även Unesco kommit ut med förslag på en uppdaterad defintion, som i högre utsträckning tar fasta på mobbningens koppling till sociala normer och den bredare skolmiljön. Hur den definitionen kommer att förankras i existerande anti-mobbningsprogram är ännu inte klart

 

NORMER OCH POPULARITET
I artikelsamlingen Always take action (Friends, 2021) beskrivs skolan som två sammanlänkande system. Det första systemet är det organisatoriska med yrkesroller, byggnader, klassrum, läsordningar, läroplaner, veckoscheman, be - dömningskriterier och så vidare. Parallellt med den formella organisationen och de uttalade målsättningarna finns det informella sociala systemet: statushierarkier, innegäng, popularitet och utanförskap – och samtidigt som elever förväntas lära sig nya saker och leva upp till utbildningssystemets ideal måste de navigera i de sociala labyrinterna där mobbningen är ett redskap för dem som strävar efter högre positioner. Här har den sociala nätverksanalys som genomförts av bland annat belgiska och finska forskare bidragit med värdefulla pusselbitar. Genom att inte bara fråga elever om de blivit mobbade eller mobbat andra, utan i stället reda ut vem som gillar vem, vem som ses som populär och vem som inte får vara med, har nätverksanalyserna visat hur de som mobbar inte nödvändigtvis är omtyckta men nog populära, att mobbning i sig kan leda till ökad popularitet bland klasskamrater särskilt för äldre elever, och att pojkar och flickor i första hand försvarar offer av samma kön som dem själva. Och medan populära elever har ett tydligt inflytande på vad som gäller så är de också lyhörda för andra reaktioner och duktiga på att anpassa sitt beteende efter den sociala miljö de befinner sig i. Tanken om mobbningen som ett redskap för social status – snarare än som ett uttryck för dysfunktionellt beteende eller bristande kompetens – har alltså förändrat bilden av mobbaren.

Medan den typiska mobbaren tidigare beskrevs som en missanpassad värsting visar forskningen i dag att de som mobbar ofta är socialt kompetenta och populära elever. Det är med andra ord inte alltid den ”bråkiga” eleven som är problemet som behöver fixas. En parallell trend i forskningen från 2010-talet och framåt är betoningen av minoritetsperspektiv, där olika former av ”annorlundahet” minskar möjligheten att höra till de populära och ökar risken för utanförskap och mobbning. Det kan vara avvikelser från de lokala normerna i utseende, sexualitet, hobbyer, skolengagemang eller en funktionsnedsättning. Normer kring hur man får och inte får vara återspeglar sig också i språkbruket där ord som bög, hora och homo används som öknamn och inte bara sårar enskilda elever, utan också stärker värderingar om vilka grupper som är mer eller mindre värda. Samspelet mellan mobbning, normer och identitet kommer också fram på ett annat sätt i det som kallas the healthy context paradox. Det här fenomenet har påvisats i bland annat finländska skolor och handlar om att ju mindre mobbning det finns i en skola eller ett klassrum, desto sämre mår de som blir utsatta. En förklaring kan vara att när det är fler elever som blir utsatta, så är det som mobbad enklare att tänka att det är de som mobbar som det är ”något fel på”. Men om jag i stället är den enda i klassen som blir utsatt så är det stor risk att jag börjar fundera på vad det är för fel på mig, och kanske också tar till mig mobbarens bild av mig själv som annorlunda och mindre värd.

 

DISCIPLIN ELLER MJUKA VÄRDERINGAR?
Det är inte lätt för vuxenvärlden att se all mobbning, särskilt som mobbningen i dag inte är begränsad till fysiska utrymmen och platser. Många mobbade berättar heller inte åt någon vuxen om det som händer. Yngre elever och flickor tenderar i högre utsträckning att berätta, men i anonyma enkäter svarar ändå över hälften att de inte berättat för någon trots att de blivit utsatta. Om man frågar varför, så svarar de flesta att de tror att det ändå inte skulle hjälpa. Och det är inte säkert att de har fel. Särskilt om vuxenvärlden endast tänker på mobbningsarbete som att åtgärda enskilda händelser, snarare än att ta tag i situationen som helhet, riskerar ingripandet att få liten effekt. I värsta fall kan vuxna vara en del av problematiken. Med exempel från observationsstudier i Japan och Finland beskriver forskaren Shoko Yoneyama hur mobbningen kan frodas i en tystnadskultur när en lärare aktivt väljer att inte se det som sker, vilket ur elevernas perspektiv ger legitimitet till det som händer. Vuxna lägger alltså den moraliska ribban, och om ribban läggs för lågt – om vuxna med sitt be - teende och sina reaktioner glider förbi sådant som borde ifrågasättas – fångar unga upp den signalen.

Hur ska man som vuxen då agera om man ser att någon blir mobbad? Här förespråkar en del ett mer konfronterande perspektiv med tydliga krav och klara konsekvenser som visar att man inte accepterar mobbarnas beteende. Andra föreslår i stället en mjukare approach där det viktigaste är att på längre sikt väcka mobbarnas medkänsla med offret och där man strävar efter att lösa situationen utan att direkt peka finger på vems fel det är. Men vilket sätt är bäst? Det bästa svaret är att båda sätten kan fungera. Det finns förvånansvärt få studier som jämför hur effektiva olika angreppssätten är i konkreta situationer, och de studier som finns hittar ingen övergripande skillnad som skulle säga att det ena sättet alltid är bättre än det andra. När mobbningen redan har pågått en längre tid verkar en mjukare väg vara mera effektiv för att ändra riktning på situationen, medan en mera direkt metod ser ut att fungera aningen bättre i högstadier, men här behövs mera forskning innan man kan säga något säkert. Det som forskning däremot är överens om att inte fungerar är att använda skuld- och skamkänslor som riktar sig mot mobbaren som person. Det behöver med andra ord vara tydligt att det är beteendet som inte accepteras, inte personen. Forskningen visar också att vuxna behöver samarbeta med unga, föräldrar och närsamhället. Viktigt är att det är just ett samarbete, så att det inte är de unga själva som måste bära för stor del av ansvaret, utan att skolan och närsamhället som helhet skapar en kultur där unga har redskap för att stödja utsatta och åtminstone inte omedvetet stärka mobbningen. Men unga kan också bidra med direkt sakkunskap, till exempel när det gäller att utveckla strategier för att hantera nätmobbning.

 

Nycklar till ett effektivt antimobbningsarbete

·         Det mest effektiva och ickestigmatiserande sättet är när hela skolan arbetar mot mobbning.

·         Lägg extra prioritet på särskilt sårbara perioder för social utveckling och stadieövergångar.

·         Börja med att bygga upp personalens kapacitet. Det kan vara avlönad arbetstid för antimobbningsarbete eller särskilt utsedda ledare. Kom också ihåg att dela resultat med hela kollegiet.

·          Var beredd på att arbetet tar tid, ett aktivt arbete kan kräva tre till fem år innan det bär frukt.

·         Involvera studerande i att skapa strategier för att hantera nätmobbning och nätsäkerhet.

KÄLLA: Friendly Schools Australia

 

ETT STEG NÄRMARE DE SVÅRASTE FALLEN
Hur effektiva är då dagens antimobbningsprogram? Det finns en stor variation, men de metaanalyser som genomförts – där man i stället för att plocka russinen ur kakan strävar efter en opartisk sammanfattning över forskningsläget – tyder på att införandet av ett antimobbnings - program minskar på mobbningen med 15–20 procent. Är det här mycket eller lite? Å ena sidan kan man säga att det visar på att program har en konkret effekt. Å andra sidan kan man säga att inte ens de mest effektiva programmen skyddar alla. Det kan även finnas familjesituationer eller andra utmaningar som försvårar. De flesta utvärderingar som görs av antimobbningsprogram tenderar att se på effekten av programmet som helhet utan att skilja ut effekten av olika komponenter – vilket innebär att forskningen inte riktigt har koll på till exempel hur skolpersonal ingriper i särskilda fall och varför det inte alltid fungerar. KiVa-programmets Christina Salmivalli konstaterar att forskningen hittills har lärt sig av framgångar, men att det nu är dags att lära sig av utmaningarna. Det vill säga att det nu gäller att komma närmare mobbningens vardag och identifiera hinder då det gäller särskilt utmanande mobbningsfall.

 

LÄS MERA

·         Behind the number: Ending school violence and bullying. UNESCO,2019

·         Johansson & Thornberg: Always take action: Researchers on their results and children’s voices on the journeys from bullied to acknowledged, 2021

·         World Antibullying Forum: Videoseminarier och internationella publikationer: worldantibullyingforum.com

·         Mera lästips, intervjumaterial och forskning hittar du på projekt Kompis hemsida. Här finns också en komplett källförteckning till artikeln: www.blogs2.abo.fi/kompis

 

 

 


Last modified: Wednesday, 18 December 2024, 11:19 AM