Tillsammans från A till Ö

Spegling
Barnets uppfattning om sig själv och om sina känslor byggs genom spegling. Det betyder att vi med vårt kroppsspråk, vår mimik och röst försöker visa att vi förstår det som barnet känner och upplever. Vi vuxna fungerar som en tolk eller som en slags spegel för barnet.

Du är ditt barns spegel
Barnet lär sig känsloreglering genom att en vuxen speglar tillbaka den känsla som barnet uttrycker. Då barnet gråter rynkar den vuxna kanske på pannan och ser överdrivet ledsen ut. Då visar den vuxna tydligt vad hen tror att barnet känner och signalerar samtidigt att hen känner igen känslan och att den är hanterbar. På så vis upptäcker barnet sina känslor och behov och lär sig så småningom hantera dem. Denna psykologiska utveckling sker i relation till andra. Därför är personerna runt barnet värdefulla speglar för barnet.

Alltid lyckas spegeln inte återge exakt ”rätt” känsla men det gör inget. Det viktigaste är att den vuxna försöker förstå barnet. När vi gör vårt bästa för att förstå vad bebisen behöver och ger hen trygghet och tröst då hen är ledsen, förstärks den trygga anknytningen. Då bebisen blir rädd eller känner sig otrygg söker hen sig till den trygga vuxna.

Att fundera på...

• Tänk på någon händelse från den gångna veckan då bebisen uttryckte en stark känsla, såsom t.ex. glädje, ilska eller rädsla. Vad hände?
• Hur kändes det för dig då det hände? Kan du beskriva på vilket sätt du reagerade på barnets känsla? Hur speglade du känslan?
• På vilket sätt slutade hela episoden/händelsen?
• Kommer du på en situation där du upplevde en stark och jobbig känsla (t.ex. irritation/trötthet/ stress) men trots det kunde bemöta barnets behov och spegla tillbaka det du tror att barnet kände? Kan du beskriva situationen? Hur kändes det för dig? Hur tror du att det kändes för barnet?